Isa

Ringde till dig nyss, tänkte bara vara snäll och vis att jag bryr mig för din mormor hade ju ramlat och brytit lårbenet:(
I början gick det bra, inga tårar o ingen längtan. Sen så kom det, vi saknar varandra, allt prat, alla missföstånd, jag bli frustrerad över hur du tänker och fungerar, du vet inte varför du gjort så, du vet inte vad du ska säga eller göra, du säger förlåt, jag blir ännu mer frustrerad och ledsen och du säger förlåt igen! Jävla skit!!
Så mitt upp i allt så säger du:  ja men du sa att de var försent, du sa ju de, vad ska ja göra dÅ?
Jävla CP! vill man ha nått så lär man fan kämpa för de! Du vill uppenbarligen inte ha mig o ja blir så jävla förbannad när du endå säger att du vill de!! Hur tänker du människa?
Jag måste släppa det här nu, gå vidare och glömma, känns som att jag vridit o vänt, tjajat och försökt too long now!
Men de är så svårt!! DU var mitt allt, de bästa som hänt mig och de bästa jag hade! Sen så blev du så jävla kall och jag kände inte ens igen dig, det var inte dig jag vart kär i!!


Have to let go but it's so fucking hard!!


isa